Mani

I djungeln finns ett träd som alla djuren vet om men sällan talar om. Inte det högsta. Inte det vackraste. Men alltid det lugnaste. På den grenen som böjer sig lite åt vänster sitter Mani — och lyssnar på något under allt det vanliga. Något tyst och gammalt och alltid rätt.

Hon lämnar alltid ledtrådar istället för svar. En fjäder på fel ställe. En gren som pekar åt ett håll. Saker som ser ut som slumpen men aldrig är det.

Tukanens näbb fungerar som ett eget värmesystem — inuti löper tusentals blodkärl som den öppnar och stänger för att reglera temperaturen i hela kroppen. Den bär termostaten i sitt ansikte.

Runt Mani börjar man tro att det ordnar sig. Inte för att hon säger det — utan för att hon är det. Hoppet känns plötsligt rimligt.